frassesflickvan

Men guuud vad längesen det var jag skrev. Jag glömde typ att jag hade en blogg.

I helgen var ju jag och Frasse i Milano och hängde runt och kollade Formel 1.
Han fick det i 40 årspresent av alla när han fyllde år nu i augusti. Sjukt att min kille är 40 år och ser ut som 30. Speciellt eftersom jag är 19. Plus några år till.

Helgen var helt suverän förutom några blodsockerfall som kan få vem som helst ur balans.
Vi gled omkring i 26 grader och sol med en kall öl i händerna, öronproppar i öronen och ett leende på läpparna i två dagar och bara var nöjda.

På kvällarna åt vi buffelmozzarella som var lika stora som siliconinlägg med C-kupa och drack tunga rödviner. Skrattade, promenerade och var allmänt PRO-aktiga. Ibland pratade vi om Herr Bulldogg och barnen och skämdes över hur nördig man blir av sambolivet.

När Ferrari vann på hemmabanan så lekte vi tolv och stormade banan som alla andra och sken i kapp med solen. En rikitgt bra helg mao.

Vi landade på Arn i spöregn och tretton grader. Mindre roligt. Men en sak har etsat sig fast på min hjärna.. Det var en man på planet som sa till oss:

" Minnen har man för livet. En solbränna försvinner efter några veckor"

Och fan vad jag vill samla mer minnen med den där fina människan. Frasse alltså, inte gubben.

I dag när jag hoppade in på min blogg så såg jag att jag hade sååå många fler läsare än jag haft på länge. Och eftersom jag är lite av ett geni så förstod jag mycket snart att någon som har fler läsare än jag måste ha länkat mig på sin sida... Och japp, så var det!

Denna tjej var min bästis under tidiga skolåldern men flyttade senare i väg till en hästgård i Sala. Och nej, jag var absolut inte avis. Inte en enda gång faktiskt. Eller typ varje dag fram tills jag flyttade hemifrån.
Har tusen roliga minnen från hästgården men dom skriver jag om vid ett senare tillfälle.
Iaf... Hon skrev dom här fina orden om mig:

"Den här tjejen var min bästis i låg- och mellanstadiet, innan min familj flyttade till landet och hästgården och när jag fortfarande var en liten förortstjej i villa från Spånga. Vi lekte alltid då. Vi var fixerade vid killar och spelade in radioprogram på kasettbandspelare. Hon var så otroligt rolig och jag minns mina känslor för henne som en skön mix av avund (självförtoendet, hon var LITEN och jag var LÅNG, killarna var kära i henne och jag stod bredvid, typ så), dyrkan och vänskaplig eufori. Nu följer jag hennes blogg med typ samma känsla, vilket är weird eftersom jag är vuxen nu och har skaffat mig både ett liv och bättre självkänsla, men ändå. Så himla härlig tjej. Så bra på att ha kul på något sätt."

Jag blev så glad att jag nästan (bara nästan) fick lite tårar i ögonen.
Det lustiga är att jag kände precis samma för henne. HON var den som var rolig, spexig, kunde sjunga som en gudinna, syntes. Jag hängde liksom bara på och skrattade mest hela dagarna. Och det som nästan är ännu lustigare är att jag hatade att vara så liten och musklig. Jag ville vara lång, slank och smidig. Och för att vara ärlig vill jag det fortfarande. Men jag har accepterat att jag är en liten lönnfet morsa med bröst. Eller kanske inte accepterat utan mer ok:at att det är så.

Ibland, ganska ofta har jag lust att ringa henne och ba:

-Tja! Ska vi rida eller gå runt med ett varsit marsvin i fickan? Kanske ringa tvillingarna och bara cykla runt?

Men det skulle vara så himla konstigt så jag låter bli.
Eller så kanske jag bara ska ringa och sjunga vår påhittade låt  " Olabandolamaruchiman" på hennes telesvar. Undrar ifall hon skulle bli glad eller om hon skulle tro att jag hade börjat knarka?

Hennes blogg är iaf sjukt bra och den tjejen kan verkligen skriva. Kika in här:

http://pariktigt2009.blogspot.com/

(fan jag är ju inget bra på att länka så ni får koppa den )

Jag minns även att vi skrev historier/noveller ofta. Så det är nog ingen slump att vi båda skriver fortfarande.

....

....

I dag när jag var och handlade mat i affären, närmare bestämt tacos till mina älsklingar, så står det en familj före med två små barn. Det äldsta barnet som var ungeför fyra år hjälpte sin 25 plus pappa att lägg upp varorna på bandet. Helt plötsligt höjer pappan rösten och säger argt till sitt barn:

Åh! Din ÄRTHJÄRNA. Så går det när du bara slänger med sakerna. Att du aldrig lär dig!

Eh..ok? Ge tjejen en chans, en fyraåring med gott självförtroende som råkar slinta med en vara så den hamnar på golvet.

Jag blev så glad att jag inte hade honom som pappa eller bonuspappa till mina barn.
Dagenstistel går helt klart till honom.
Han är en ÄRTHJÄRNA. Tycker jag. Jag fick faktiskt en längtan av att dra honom i örat och säga fyyyy. Dessutom hade han för tighta jeans på sina hockeylår.

Hej. Jo jag lever, absolut.

Jag är inte mer än mänsklig. Har sömnproblem, ok? Har svårt att sova vissa nätter och vissa nätter sover jag som en stock. Tror det är ett vanligt fenomen idag tyvärr... Är för speedad i huvvet för att slappna av och då ger mig alltid tangenterna ett visst lugn.

Är inte nervös som människa längre utan mer nyfiken. Men fortfarande letar jag ett sorts lugn för att sedan vakna upp och känna  mig som att någon kört över mig med ett tåg...

Vad letar vi efter i dag? Vad är det vi vill ha?

Kanske ett perfekt hem, kanske en pefrekt relation, de perfekta barnen och det perfekta vännerna???

Men vem säger och dömer att allt är rätt? Det gör ju faktiskt jag själv. Jag är ju boss över mitt liv, eller hur? Och med handen på hjärtat. Jag har faktiskt de perfekta barnen, de bästa vännerma, det intressantaste jobbet och helt klart en fantastisk relation. Varför söker man sig vidare? Är man orolig eller bara driven som person? Det som jag har är det bästa för mig.

Jag ska bara andas och känna mig nöjd, för det är jag. Den stora frågan är bara:
Är jag nöjd med mig själv???

Och svaret måste vara, absolut.

Jag och Herr Bulldogg är ensamma hemma hela helgen. Vi ska hänga och kolla tjejfilmer, ta sovmorgon, dricka kaffe i sängen och gå promenader. Det enda som är trist är att han är så dålig på att prata.

Är nog min gud här hemma.
Och jag är lycklig. Lycklig och fundersam. Men inte på honom eller på situationen utan mer på lyckan.
Kan man vara så här så här lycklig? Får man vara det?

Eller ska man vänta sig olycka?

Näe jag kommer att välja allt bra,
" Somehow everything i know smells of you".

Min älskling är borta och jag längtar men i lägenheten ligger min bästakompis och sover. Och han vill prata oss till sömns, hur bra är inte det?

...mellan Stureplan och Stockenscamping?

Jag tror jag blev dödligt kär. Och fan vad tacksam jag är över det.

Vi antar, vi bara låtsas att det jag skriver är sant.

Bra låt av en bra kille tycker jag. Kommer snart hända här hemma pga segelbåtsjäveln.

Ok, vart ska jag börja? Midsommar var kanonmysig. Förutom att jag flåsade en del till små grodorna. Dessutom kände jag mig en smula inkontinent när jag hoppade grodsteg. Men är man MILF så är man.

Dagen efter seglade vi ut med barnen till Gällnö. Myspys tänker man.
Det började med att jag och Frasse blev osams när vi skulle lägga till. Han tänkte vara hopilandkalle och jag skulle gasa och styra. Fine! tänkte jag, nu kör vi! Saken var tyvärr bara det att jag missade att ta bort ankarveven så ankarlinan fastnade och medan ankaret höll fast oss i båten försökte jag gasa in mot land. Hände ingenting. Vi kom ingenvart. Frasse gapade och frågade vad jag höll på med. Jag gapade tillbaka och sa att han minsann kunde segla sin j***a båt själv. ALLA i viken hörde. Sen var det ett enda race upp och ner ur båten och hämta saker, mat, kläder till barnen, lyfta ur hunden. Och klipporna var blöta och hala som is. Och som den lilla stekarwannabeen som jag är hade jag leopardballerinaskor på mig. Hemskt dålig idé. Jag halkade och gled långsamt ner i det iskalla vattnet. Frasse har döpt det till ett förnedringsglid och det är precis vad det var. Folket på klipporna tittade bort och jag simmade i land som en arg, blöt katt. Fick ett raseriutbrott och förklarade för Frasse ungefär hur vidrigt jag tycker båt och luffarlivet är. Jag har verkligen försökt men nu brast det totalt. Långt ute bland sjögräsen låg Smurfens skor och guppade så det vara bara att simma ut igen och hämta de små Hellokitty skorna.

Torka mig, börja grilla och dricka nubbe till sillen. Men nej då, cremefraisen som vi skulle ha till trillade över bord och rakt ner i plurret. När vi skulle börja äta mat så började det regna så jag satt med resten av familjen under en tall och frös. Vi kände oss som huvudrollerna i en ny Sällskapsresan film. På kvällen var jag så trött så jag skrattade åt allt. Hur gasolen var slut i värmalampan, Smurfen som välte bordet, barnen som bråkade. Jag somnade totalt utmattad.

Nästa dag var det dags för fiske på schemat och sen hemfärd. Knäckisen hade tjatat i ungefär sjuhundra dar på att fiska men var klar redan efter ett kast. Frasse började prata med en man på ön som låg med sin båt i närheten av oss. Det var han och hans familj som var där. Vi bytte några vänliga meningar och hoppade på båten och kastade loss. Vi vinkade glatt hejdå till den trevliga mannen. En timme senare undrade jag vart Knäckisen fiskespö tagit vägen? Frasse kom på att han råkat lämna det på klippan. Tillsammans med en hundpåse. Full med hundbajs. No more Gällnö för oss.

Ridå.

Jahapp! Här sitter man snart färdigpackad. Hade hellre varit packad men någon måste vara vuxen här. Btw fick jag  faktist visa leg i dag på bolaget. Man tackar och bockar =) Kan ha varit för att jag var osminkad och hade baggypants. Ska ha det varje dag från och med nu. Eller inte.

Jag fantiserar om en midsommaridyll som är så äckligt mysig så att jag själv kommer att må illa. Där sitter vi mitt ute i skärgården i gassande sol och bara njuter. Alla fina trevliga människor. Jag har blivit dösnygg och har en romantisk klänning på min 35 kilos kropp och bländvita tänder som kan knocka vem som helst. Barnen leker i perefirin med perfekta blomsterkransar. Vi bara skrattar och säger egentligen inte ett enda ord utan allt lyser bara lycka och maten är redan  färdiglagad, ingen behöver göra någonting förutom att skratta. Vi äter sill och dricker nubbe, tom flera stycken och prippsblå såklart fast ingen blir full. Jag och Frasse ska förlova oss eller förresten vi ska gifta oss. Barnen är så glada över tipspromenaden och femkampen och tuggar sitt godis som små hamstrar. Jag hör inte ett enda gnäll utan mina öron är helt tysta och rena. Jag skuttar till "små grodorna" som en graciös balettdansös flera varv runt midsommar stången utan att flåsa en endaste gång. Och helt plötsligt är vi med i ett reportage i "Family living" och hela vår lägenhet badar i solljus. Man ser mig i ett nyrenoverat kök hacka lök långt bak på de perfekta fotona och allt är bara så shabby chick som det kan bli. Och jag jobbar tydligen på TV och går upp kl fem på morgonen och jobbar till midnatt men yogar mig fräsch om dagarna för att hitta lugn samtidigt som jag skriver en bok. Dessutom har jag fem barn med fem olika pappor men allt, verkligen ALLT fungerar perfekt. Och till råga på allt har jag siliconbröst och tusen vänner.

Det skulle kunna vara så.

Eller så kan det va så att vi är mer vakna om dygnet än återhämtade. Man gör allt för att alla ska vara glada fast man glömmer bort sig själv. Man jobbar sextiotimmar i veckan och är alltid trött och grinig. Maten blir värre än ett McDonalsmeal och vissa tar midsommar fyllan på mer allvar än sig själva. Barnen gnäller och har tråkigt, det regnar och alla fryser. Nya kläder har jag inte köpt sen 1957 så med lite tur är faktiskt klänningen mode IGEN.

Ha en fantastisk midsommar alla fina männsikor för det tänker jag ha!

För några veckor sen så satt min syster och hennes man och två fina vänner och drack champagne och åt en skaldjursplatå på ett ställe. Jag och Frasse visste precis vart de satt och åkte förbi i hans volvo. Det fina med den här historien var att restaurangen ligger precis vid en rondell. Vi såg genast vår chans! Vi satte på oss våra hoodies och solglasögon, vevade ner rutorna och höjde stereon till max så att hela bilen skakade av bas. Sen åkte vi förbi vääääldigt långsamt och tokdiggade med ett extra varv i rondellen för att vara riktigt pinsamma. Vi skrattade ingenting utan låtsades digga hur seriöst som helst. ALLA på uteserveringen tokglodde.

Efter typ en minut så fick jag ett sms av Sis där hon undrade om det inte var vi som just åkt förbi? Jättekul ju.